Som jag nämnt tidigare, så påbörjade jag ett IVF försök i Riga i december. 
Pga att min endometrios är så aggressiv, så var jag tvungen att skynda på allting så då fick det bli så att jag vände mig utomlands. 

5 veckor med rätt aggressiv hormonstimulering, massa smärtor och 4 ultraljud... Men resultatet blev inte som man önskade. Det var endast EN äggblåsa som växte på sig någorlunda. Vilket ger väldigt dåliga odds för äggplock, då äggblåsan lika gärna kan visa sig vara tom. Och även om det skulle vara ett ägg inuti, så har man alltså bara EN chans till befruktning. Vilket är väldigt dåligt.
Så vi avbröt försöket och inget nytt har påbörjats. Troligtvis så är det endometriosen som gör att det inte växer tillräckligt med äggblåsor, och risken för att samma sak sker om man försöker igen är väldigt stor. 
Så som det ser ut, är mina chanser till att få biologiska barn inte så stora. :-(

Jag kan absolut tänka mig att göra IVF med äggdonation. Dock är det dubbelt så dyrt, så då måste jag punga ut 64000 kr. Så jag får avvakta lite, men min förhoppning är att kunna försöka med det i sommar/strax efter sommaren. 

 

Det har varit kämpiga veckor, både psykiskt och fysiskt. När beskedet kom om att äggblåsorna inte växer som dom "bör", blev det några dagar med konstant gråt. Jag vet inte om jag riktigt smält det ännu och landat i det, då jag haft dåligt med "egen tid" senaste veckorna. 

 

Men antar att det bara är att ladda om och tänka om...