Jag känner att jag inte riktigt "bearbetat" beskedet angående barn. Jag grät en del i början, men sen kände jag mig "tvungen" att stoppa det i den där lilla lådan längst bak i huvudet. Kan inte riktigt sätta fingret på varför... Men lite känns det som att omgivningen tyckte att jag borde göra det. Att det inte var "okej" för mig att vara ledsen eller ta det hårt. "Det finns ju alltid äggdonation och adoption". Och absolut, det är nästa steg. Men har jag ändå inte rätt att vara ledsen och "sörja" det faktum att chansen att jag kan få biologiska barn troligtvis är väldigt liten? När det enda jag har velat sen jag var 15 år, är att få barn? 

Jag vet att jag kommer älska ett barn som blir till via äggdonation eller som kommer till mig via adoption, precis lika mycket som om det vore mitt biologiska barn. Så det är inte det det handlar om. 
Och jag är inte ute efter något "daltande" från min omgivning, absolut inte. Sådant tycker jag inte om. Men kanske bara lite förståelse för att jag någonstans kanske har rätt att faktiskt vara ledsen? Att faktiskt få säga att mitt hjärta krossades när jag fick det där mailet från Riga? Och att det kanske tar längre tid än två dagar att bara "move on"?