Lördagen var en extremt jobbig dag. 
Varje dag är tung, men lördagen var en sådan där dag när jag grät heeeela tiden. Minsta lilla sak gjorde att jag tänkte på Papi. Så när jag var klar med alla förberedelser inför loppisen, åkte jag på ett kvällsbesök hos Papi i lunden. Det var jätte fint där på kvällen. Dock lite läskigt att vara på kyrkogården när det är mörkt och prasslar i buskarna. 

 

Det känns som att sorgen äter upp mig inifrån. Jag försöker att verka "okej". Jag försöker att fungera "som vanligt". Men känns som att det mesta bara blir ett spel. 
Jag behöver min pappa. Kanske låter skit larvigt med tanke på att jag är 30 år. Men jag har alltid varit "pappas flicka." 
Faktum är att vår relation var lite bumpy och det var en hel del problem. Men det spelar ingen roll. Nu när han inte finns här längre, har jag insett att han ändå var en form av trygghet. 

 

I lördags slog det mig att det var Papi som var länken till att jag kände någon form av tillhörighet i en släkt. För nu när han inte finns längre så har (tydligen) bandet försvunnit till den sidan av släkten. Eller så är det jag som inbillar mig. Känns bara inte som att jag har någon direkt kontakt med någon på Papis sida nu när begravning och allt är avklarat. Jag har väl egentligen aldrig haft någon superkontakt med släkten, inte så att jag träffat dom jätte ofta. Men allt känns ändå annorlunda nu på något sätt. Svårt att förklara... 

Sen är det ju som vanligt... Att det är i svåra tider som man märker vilka som faktiskt är äkta. Som faktiskt ställer upp när man behöver. Och med handen på hjärtat, har jag känt mig extremt ensam i allt det här. Det är ytterst få människor i mitt liv som jag har känt stöd från. Jag är OTROLIGT tacksam för den hjälpen och det stödet jag faktiskt fått. Speciellt från Mami, hennes karl och Mr.M.