7:e maj - dagen du dog älskade Papi. 

20:e maj - dagen när det var dags för personligt avsked och jag fick se dig en sista gång. 

27:e maj - din begravning. 

Jag var riktigt nervös inför det personliga avskedet. Tog med en ros, ett kort på din hund och ett brev som jag hade skrivit, som jag lämnade med dig i kistan. 

Jag var så rädd för hur du skulle se ut och rädd att få en (hemsk) sista bild av dig. Men nu är jag bara otroligt tacksam för att jag fick chansen att se dig igen. Du såg ut som du brukar. (Nästan iaf). Sådär mysigt röd i ansiktet som du ofta var och väldigt  fridfull. Jag ville sitta där med dig för evigt, trots att det var det absolut jobbigaste jag någonsin behövt göra ❤️